chillilicious

Jag trodde verkligen att jag skulel klara det här
att jag skulle lyckas må bra igen, alla sa att jag skulle klara det
men ändå sitter jag här igen, ensam på botten och bara vill försvinna
Hela mitt liv har jag levt med känslan av att vara ensamast i hela världen
den känslan börjar åter komma krypandes, den kväver mig...

Det käns sorgligt och tragiskt atta veta att det endast finns en person kvar som bryr sig hur jag mår
som tycker att hans tid är värld att slösa på mig. det finns bara en person som alltid lyssnar och ställer upp
som älskar mig trots mian brister
och det är min älskade pojkvän kim
Visst är jag inte helt ensam, men jag har inga vänner kvar

ingen kan säga att jag inte försökt, att inte jag tagit dom första stegen tusen gånger
ingen kan säga att jag inte kämpat så mycket att det gjort ont i mig
men jag är trött på att svansa efter folk
om jag inte får den minsta respons efter allt jag har försökt med det senaste året så är dessa människor inte mina vänner
det gör ont när jag säger det men det är dags att sluta låtsas att det inte är sant

Varför är supandet och krogen det viktigaste för de flesta 17-18 åringarna?
vad hände med våra mysiga tjejkvällar? Tjockishelger? 3 timmars rökpauser och prat hela natten?
det finns inte...

Jag önskar att jag vara en starkare människa och kunde hantera att saker förändrar, folk förendrar
mest av allt önskar jag att jag kudne hantera att den tjejen som betyder mest för mig förendras
att jag kunde hantera att jag inte kommer först för henne

jag orkar snart inte mer....